Sista.
Sista vakten, sista 10-fikat, sista städningen, sista gången man går upp
mitt i natten, sista gången vi sätter segel, sista gången vi äter i lilla
mässen. För alltid. Konstigt nog har det inte sjunkt in att vi faktiskt
släpper ankar utanför Göteborg i morgon efter lunch. Efter nästan 3
månader ombord känns det som en omöjlighet att livet hemma fortfarande går
runt, bara för att vi lever i våran lilla bubbla här. För min del känns
det inte så hemskt att lämna Gunilla för sista gången, jag känner att jag
är färdig här nu.

De senaste dagarna har vi haft strålande sol, i lä är det jätteskönt, men
det blåser kallt. Nu seglar vi utmed Danmarks kust, och om våran
termometer stämmer så är det 24 grader i vattnet. Tiden tycks stå still,
det känns som om det var evigheter sedan vi gick av vakten, fast det bara
var knappt 2 timmar sedan, jag ska allderles strax gå och lägga mig, sen
har vi våran sista nattvakt och när jag vaknar i morgon efter den så är vi
i göteborg. Anna, Zarah och Henke skulle försöka komma ut med båten också
och prata lite, så nu längtar jag bara ännu mer.
Nu orkar jag inte skriva mera, mina ögon går i kors efter en lång dag med
slutstädning. Godnatt Danmark, nästa gång är det Sveriges tur att hälsa
oss välkomna!

Hej igen!
Precis osm jag skrev i morse så vandrade vi ut i staden efter lunch. Vi
ligger precis utanför gamla stadens ringmur, så idag fick det bli en sväng
i denna delen av staden och precis som jag skrev är det tusen intryck att
ta in, man ska skanna av allt, för det mesta skannar man av mataffären och
var det finns wifi. VI vandrade runt bland alla crêperior,
souvenirbutiker, klädaffärer och restauranger i fler timmar, vi gick i
cirklar men hittade hela tiden nya affärer. När det blev dags att äta gick
vi ner till en gata som var full med bara restauranger, konstigt nog var
allting stängt, men efter 40 minuter hittade vi en liten restaurang med
pizza som vi slog till på, personalen var otrevliga men pizzan var god och
de kunde prata engelska. Fastän de flesta här förstår engelska så ska de
likt förbannat svara på franska, vilket resulterar i att man står och
vevar med armarna, inte är det bättre att jag oftast går med öbokillarna
som mer än gärna skippar engelskan, så har det vart största delen av
resan. De säger vad de vill till mig och sen vidarebefodrar jag det.
Jag, Adam och Isak gav upp vid sex tiden och bagav oss tillbaka till
båten. På vägen tillbaka fick vi se vad tidvattnet ställer till med. Här
i Saint Malô är tidvattenskillnaden 11.5 meter och på eftermiddagen
ligger alltså båtarna i dyn, verkligen alla båtar, till och med
turfärjorna ligger på sidan och väntar in högvattnet, förutom vi då som
ligger i en sluss.
Solen tittade fram nu på kvällen också, och efter 10 dagar av 4 lager
underställ och seglarställ kändes det overkligt att sitta i linne på
akterdäck. När vi satt där kom ett franskt par fram och började prata,
när jag berättade om våran förra segling utbrister helt plötsligt gubben
att han hade träffat mig tidigare, (när jag presenterade mig med namn
och sådär). Jag såg nog väldigt dum ut i det ögonblicket. Sen när han sa
att han hade vart i Korsika samtidigt som oss förstod jag att det var
paret som hade legat i en segelbåt framför oss när vi skulle gå ut ur
hamn. Jag hade tydligen också visat runt dem på Gunilla då också.
Världen är allt bra liten ibland asså.

Fick även höra idag att Eddie och Olivia har gift sig. Stort grattis till
er, jag önskar er all lycka i världen och jag är otroligt glad för att ni
har funnit varandra, det glädjer mig! STORT GRATTIS!

Nu ska jag upp på däck och lapa upp den sista solen på dagen och sedan se
någon film med de andra i stora mässen.
Godnatt Sverige, Saint Malô, atlanten och alla andra levande människor som
läser om mitt grymma liv som student på en båt någonstans i världen!

Godmorgon! Vi har precis gått av våran nattvakt 04-08 och äntligen ligger
vi i slussen och väntar på att bli slussade. Sen är det bara ynka timmar
tills vi får sätta fötterna på fast mark igen. Detta sjöbenet kändes som
det var dubbelt så långt som det första atlantenbenet vi gjorde trots att
det var 3 dagar kortare. Men nu har vi korsat atlanten på riktigt!
Morgonen har gått åt till att förbereda för lots och tilläggning, det är
förvånansvärt mycket att göra faktiskt, skoten skall skäras, elevtrålarna
ska ner, lotslejdaren ska knytas, trossar ska läggas upp för löpning, allt
ska kvajlas om, så alla tampar hänger snyggt, det ska brassas om, städas
upp på däck också ska man förbereda för landgången, allt detta tar lätt 3
timmar att göra, speciellt om man ska göra en del utav det i totalt
beckmörker. Den stackars utkiken har fått springa fram och tillbaka från
backen till poppen för att raportera alla tusen fiskebojar som ligger oh
guppar, utan lampor och utan reflexer. Rorsmannen har också haft ett hårt
jobb de senaste 2 nätterna med att styra undan för alla dessa bojar. Ena
sekunden är det dikt styrbord som gällen, nästa sekund är det dikt babord.
Vissa bojar har vi missat med några få meter bara, så vi har haft riktigt
tur.
Nu är vi i alla fall nästan i land, en dag för sent dock, men det gör
inte så mycket.
Nu är det dags att gå och lägga sig 3-4 timmar för att sedan sätta
fötterna i ett nytt land, en ny stad med tusentals nya intryck, minnen och
upplevelser.
Om 11 dagar sätter vi fötterna på svensk mark igen, åh så skönt det ska bli!

Jaha, nu är jag lite bitter ja. Vi kommer inte fram förrän måndag morgon
eller kväll. Vi går framåt i ungefär 0.5 knop och det blåser hur mycket
som helst, men vi har sol i och för sig. Vid vaktavlösningen idag vid 16
(när min vakt skulle gå på) fick vi reda på att vi skulle slå. Jag har
aldrig slått med en råsglare innan. Kryssa fram över engelska kanalen
däremot, det har jag gjort. Båda vakterna fick hjälpa till, först med att
bärga Apan (ett stagsegel) och sedan lägga loss hälften av båtens tampar
ungefär, för att sedan brassa om, giga upp och försöka svänga upp mot
vinden. 26 arbetandes, slitandes, halandes, firandes, slackandes elever
sprang runt på däck medans andra gav order. Det går inte. Vi kommer inte
runt. Segelna fladdrar hysteriskt mycket och det skriks över hala däck att
vi ska ducka och akta oss från flygande block och slående läsegel. För en
stund greps vi alla av panik och slängde oss ner på däck och försökte
krampaktigt hålla kvar och hålla emot i de tampar vi höll i. Man
underskattar lätt vindens kraft och vilja. Det är med enorm kraft man
slits mot relingen och spärnar emot med benen för allt man äger och har
för att inte lyfta från däck, samtidigt som man blir översköljd av vågor
gång på gång. Efter några minuter av skräckblandad förtjusning som kändes
som timmar fick vi lite slack i alla tampar och alla reste sig snabbt för
att försöka ta hem det som hade slackat ut. Vi fick avbryta manövern och
återställa allting. Till min förvåning hade det hela bara tagit 25
minuter. När allt var återställt igen fick babord gå av sin vakt och
styrbord började motvilligt kvajla upp alla dessa j*vla tampar som vi hade
kastat av i ren panik, som nu låg huller om buller intrasslade i varandra.
När detta var klart fick vi vila, dyngsura, av både svett och vatten,
utmattade och med röda, svullna och uppslitna händer. Vi hade lite
genomgång med hur det gick till när man skulle slå. Eftersom det var så
brådskande innan vi gjorde det så hade vi genomgången efter istället. Sen
gjorde vi inte så mycket mer, vi brassade lite, satte lite segel, bärgade
lite segel och grejer och vips så va klockan 8 igen. Och sen dess har jag
suttit här och pluggat till VHF-provet som vi har i morgon och när jag
inte har gjort det har jag krossat koppar i byssan (Carro, våran kock, gör
en film) eller druckit hejdlöst mycket te.
Nu är jag klar med både denna bloggen och med VHF plugget. Så nu ska jag
gå och lägga mig och sova 5 timmar innan det är dags för vakt igen.

Söndertrasad, nersmutsad, sliten, trött, äcklig och förväntansfull. Det är
ungefär livet ombord nu efter 2 månader på denna smutsiga båt. Alla är
trötta dygnet runt, oavsett hur mycket sömn man får och det tryter på
humöret och på psyket. Till skillnad från nattvakterna precis utanför
Miami då man kunde ha shorts och bara en enda tröja på sig är det fullt
seglarställ som gäller nu, dag som natt. Gärna mössa och vantar också. 3
lager underställ är givet och möjligvis även mjukisbyxor eller onepiece.
De senaste timmarna nu på kvällen har det vart lite bättre väder, soligt,
och behagligt i lä, men fortfarande kallt. Igår skrev jag blogg på skolans
hemsida, svensk, så där kan ni läsa om hur nationaldagen firades här ute
på atlanten.

Vakten vi hade idag bestod av att först sätta alla segel och styra upp mot
vinden för att 3 timmar senare bärga och beslå alla 21 segel igen. Våra
händer var röda och svullna efter allt halande och firande men till sist
var vi klara, då var det dags att kvajla upp alla tampar igen på sin rätta
plats.
Nu är det snart dags för mig att gå och lägga mig igen, för att sova 4
timmar innan vakt ute i kylan och mörkret. Jag tackar Maja, våran
underbara vaktledare för att hon lyckas hålla oss vakna, och någorlunda
pigga!
Jag har ingen som helst fantasi nu så jag tänker inte skriva så mycket
mer. Godnatt alla där hemma, om 14 dagar kommer vi igen och gör Sverige
osäkert!

Om 3 dagar har jag korsat atlanten, i 5 knop.
Jag är 17 år och har seglat över atlanten. Det är skitfräckt! Detta är
egentligen bara som ett statement vi säger just nu, för att det inte
sjunker in i huvudena på oss. Vi koncentrerar oss mest på att gå på vakt,
sova, äta, sova och sen gå på vakt igen. Nu är det ynka 15 dagar kvar
tills vi seglar in på Öckerö, och jag längtar som bara den!
Nu när vi går 4-8 vakten är det en konstig dyngsrytm, efter nattvakten
äter vi frukost och sover sen fram till lunch, och sen sover vi oftast
fram tills vi går på vakt igen vid 16. Efter den vakten är vi vakta till
10 fikat ungefär och sen går vi och lägger oss igen. Vakten på dagen går
mest ut på att knacka rost, måla och annat tråkigt underhållsarbete. Nu
har vi motvind så det är ingen segling alls. Det verkar som vi kanske
kanske kanske kommer fram till Frankrike på lördag kväll istället, det
hade vart underbart skönt!

Tänkte passa på att hälsa till världens bästa vän som tar studenten idag.
Hoppas att du har en dunderdag och lever för dagen.
Hopplös-redlös-medvetslös-arbetslös. GRATTIS TILL STUDENTEN VÄRLDENS BÄSTA
JENNIE! Älskar dig!

Nu ska jag spela lite kort och sen gå och lägga mig.
Maila gärna till 32@gunilla.nu
Vill ha MASSOR med mail!

Hej där hemma!
Det var ett tag sen jag skrev nu, men när vi hade lagt till i Horta visade
det sig att någonting blockerade våran antenn så inga mail kunde gå ut.
Efter 14 dagar utan att se land gick ett lyckorus genom kroppen när vi
äntligen började se ljus från land någon gång run halv 2 natten innan vi
skulle lägga till. Människolivet existerar fortfarande, det finns annat än
vatten. Lättnad.
Azorerna var jättevackert, det såg ut som England med gröna kullar och
får, fast med en vulkan här och där och svarta klippor som störtade 100
meter ner mot havet. Horta, staden vi låg i såg mysig ut, tyvärr hade vi
vakt första dagen i hamn så vi fick inte gå i land utan spenderade dagen
med underhållsarbete. Jag satt däremot landgångsvakt, så jag gjorde
ingenting på hela dagen. Dagen började bra, runt lunch vände turen med
både vädret och mig själv. På sjöbenet innan halkade jag ju på däck och
slog mig rätt brutalt, låg i sjukhytten och rörde mig inte på flera dagar.
Detta hade i alla fall precis släppt någonrlunda så jag kunde klättra i
riggen igen. Turen vände snabbt när jag skulle gå ner för trappan på däck
med ett stort gla med te och en bok i andra handen. Mina crocs var hala
och jag ramlade, benen upp i luften och med ryggen rakt i trappan slutade
jag i en hög på däck med en smäll på svankotan. Igen. Jag satt ett bra tag
och försökte få luft men lyckades inget vidare. Båsen och maskinisten kom
springandes för att hjälpa mig. Efter jag hade hämtat andan försökte jag
ställa mig upp förgäves. Jag var helt säker på at någonting var brutet.
Sjuksyster kom och kollade på mig och konstaterade att det inte var någon
fara, bara en ordentlig smäll på muskeln i mitten på ryggen. Jag gick ner
för att lägga mig, men kunde inte komma upp i kojen, så jag fick ligga i
stora mässen med is på ryggen i 1 timme. Sen sov jag 18 timmar i sträck.
Morgonen efter vaknade jag och skulle kolla hur det såg ut på ryggen, där
fanns alla världens nyanser av blått och gult och en helt uppriven rygg.
Jag kunde stappla mig fram i alla fall, så begav oss ut i staden för att
kolla runt lite. Jag var faktiskt riktigt besviken. Det fanns typ en
restaurang och några caféer som kändes som ett badrum ungefär, men det
fanns wifi i alla fall. Alla dagar bestod ungefär samma sak, uppställning,
gå till ett café för att få wifi, gå till affären, äta någonting, gå
tillbaka till båten för att se på film och sova.
En kväll gick vi ut och åt på en restaurang som faktiskt var en utav de
bästa jag har vart på. Man fick beställa in rått kött eller fisk och sen
fick man en upphettad lavasten som man stekte sin egen mat på. Jag tog en
mixtallrik och fick tonfisk, svärdfisk, 2 bläckfiskar, 2 kycklingfiléer, 1
svärdfisk, 2 scampis och 2 andra fiskar som vi inte visste vad det var.
Till detta fick man bröd, sallad, pommes, 2 såser och smör. Det var
riktigt gott!

Det absolut bästa med Azorerna var paketet jag fick. Mamma och Tomas hade
skickat ett paket dit med svenskt lösgodis och marabou choklad, inte en
endaste själ ska få smaka av det. Tack så jättemycket, brevet sitter i
kojen så jag kan sakna er lite för mycket.

Sista natten gick jag Mandus, Hjalle och Johan ut och målade T/S Gunilla
2013 på kajen. Detta är någonting som alla båtar gör i Horta, morgonen
efter signade alla sina namn och sen gick vi ut till sjöss igen. Nu är vi
på atlanten igen, med bara hav och delfiner, I morse såg vi dock 2 valer,
trolitvis blåvalar, de var en bit från båten men man kunde se deras ryggar
och vattensprut. Magsjuka härjar på båten och jag tror jag är på väg åt
det hållet jag med, tyvärr. Men jag ska in och lägga mig i kojen och se
hur jag mår innan vakten sen vid 4.

Jag befinner mig just nu i stora mässen, lyssnar på Håkan Hellström och
längtar hem. Vill bara hem och fira allas studenter, och bara vara. Idag
är det exakt 3 veckor kvar tills vi seglar in på Öckerö, där lär det vara
världens stohej. Eftersom Öckerö Gymnasieskola har blivit utnämnt till
världens bästa seglargymnasium under tiden vi har varit ute så har jag
hört på ryktesvägar att det kommer vara på tidning, TV och radio på
björnhuvudet den 21 juni.
Nu ska jag gå och lägga mig och sova bort det, hoppas ni har det jättebra
hemma!