.

Nu har ännu en vakt gått förbi, klockan är halv 9 och jag har ätit frukost
för första gången på ca 3 veckor, skumt var det. På vakten inatt hände
inte mycket, vakten innan hade bärgat en del segel så först fick vi beslå
dom.

jag hade aldrig trott att jag skulle klättra upp i stormasten och ut på
ett röjelrå när de blåser 20 m/s och det är kolsvart innan jag kom hit.
Men man lär sig snabbt och lär sig att tro på sin kroppsförmåga att hålla
balansen och man litar på vaktledarena när dom säger att man kan släppa
händerna. Nuför tiden trippar jag runt på råna utan händer och gör det som
skall göras. Jag har alltid gillat klättring, när jag var liten var jag
högt och lågt och klättrade överallt. Gärna på farliga ställen. Som när
jag ramlade ner för ett stort berg, bakom våra lägenheter. eller alla träd
vi har klättrat i som barn. Otroligt hur mycket det finns att lära om en
sån enkel sak som klättring.

Vägen dit var mörk, helt kolsvart, men med vårat mörkerseende kunde vi se
konturer, vi försökte ta oss framåt så snabbt vi kunde, men snubblade. När
vi trodde att vi var där famlade vi efter en dörr, hittade den och gick
in, även där inne var det mörkt som natten, det var skrämmande med den
fuktiga unkna lukten. jag visste vad som skulle hända om vi inte gjorde
det som skulle göras. Vi ville inte tända lampan ifall att någon skulle se
det och säga till oss. så vi lät det vara släkt en stund tills vi
upptäckte att vi inte kunde se någonting förutom de stora behållarna. Vi
sträckte ner handen i en utav dom utan att veta vad det var vi skulle få
upp tog tag i något och ryckte snabbt upp den och in i en annan behållare,
samma med nästa, fort skulle det gå! nu skullde det sista göras, det
svåraste i mörkret..Fumlade efter det vita pulvret som skulle hjälpa oss
att göra det hela lättare. Tog upp lite granna och gjorde som vanligt med
det. sen begav vi oss utåt igen, med ögon som värkte och en stickande
känsla i näsan...
Det kändes genast mycket lättare att återgå till vakten nu...

Nu när tvätten var klar !